Jon McNaught – Dockwood

Image

Mid-century inspiration finns överallt. Femtio- och sextiotalets estetik är sedan länge det som gäller inom illustration och grafisk form. När det gäller barnböcker verkar det ha blivit kanon och tagit över allt annat. Matt papper, udda format, läckert formgivna innerpärmar samt pudriga och lagom skitiga femtiotalspasteller. Linoleumsnittsestetik eller förenklade och gladkäcka figurer på femtiotalets affisch-manér. Väldigt, väldigt vackert, men blir snart väldigt, väldigt samma-likadant.

Den här serieboken för vuxna är ett vackert och kärleksfullt exempel på detta. En vacker presentbok till vilken estet som helst med hjärtat på rätta stället. Jag stryker över pärmen och försättsbladet och njuter. Historien är en stillsam och ömsint skildring av årstidens växlingar och vardagens lunk.  Hösten har kommit och trädens blad gulnar. I utkanten av staden gör sig djuren redo för vintern. Samtidigt går en ung man till sitt arbete på äldreboendet. Det är en dag som alla andra. Inte mycket händer, gamlingarna sover eller tittar ut genom fönstret. I en annan del av staden går en pojke hem från skolan för att dela ut reklamblad och tidningar. Han träffar en kompis och de vandrar genom gatorna. Historien är en ömsint och bitterljuv skildring av livet som det egentligen ser ut, när bruset och stressen skalats av. Då återstår en stilla räcka av händelser som i boken flätas in i naturens förändring inför hösten. Ekorrar, skator, människor. Vissa samlar mat och ordnar sina  bon. Andra dör, växter vissnar bort. Livet glider stilla fram utan större åthävor, utan storslagenhet eller ens särskild mening. Livet är kanske bara att just leva.

En mycket stilla och vacker bok som kräver både närvaro och inre ro.

Jag tycker mycket om den. Samtidigt får jag en lätt klaustrofobisk känsla av att boken är så rätt, så balanserad och perfekt avvägd. När jag slår ihop pärmarna glider boken mig ur sinnet som ljummet doftande teflon. Jag vet att jag varit med om något vackert och ömsint, men jag minns inte vad. Jag känner mig litet besviken och förvirrad. Eller också är det just precis så livet är?

 

Image

Image

Image

Image

Image

 

Image

Image

Image

Jon McNaught,dockwood

Jon McNaught

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s