Och i Wienerwald står träden kvar – Elisabeth Åsbrink

 

och-i-wienerwald-stc3a5r-trc3a4den-kvar1

500 brev från Wien, sorterade efter årtal, i buntar ombundna med snören. Det får journalisten Elisabeth Åsbrink ta emot av en kvinna som läst hennes bok “Smärtpunkten”. Kvinnan vill att Elisabeth ska göra något av breven, breven som hennes far Otto förseglat med snören och lagt i en förvaringskartong från Ikea. Breven som hans föräldrar skrev till honom från Wien, dag efter dag, år efter år, för att hålla kontakten med den 13-åriga Otto som lyckats få en fristad undan kriget i skånska Tollarp. Otto, mamma Liesl, pappa Josef, den excentriska moster Grete, Nuny, Paul och alla de andra. Alla de som levde tillsammans i Wien och vars öde beseglades av bokstaven i marginalen på ett dokument. M som i Mosaisk. Jude.

Otto skickas genom Europa tillsammans med 60 andra barn från Wien som snabbdöpts in i den Lutheranska läran och ska räddas till den rätta tron genom Svenska Israelmissionens försorg. Föräldrarna får försäkra svenska staten att de endast skickar sitt barn temporärt till Sverige för att underlätta den egna förestående emigrationen utanför Europas gränser. Under inga omständigheter handlar det om någon långvarig vistelse för barnen. Judefrågan är känslig i Sverige och något permanent uppehållstillstånd för judar, hur döpta de än blivit, är det inte tal om. Ett år, på sin höjd, sen ska barnen återförenas med sina föräldrar i en annan världsdel. Så är det tänkt. Men så blir det förstås inte.

Torsdagen den andra februari 1939 anländer barnen till Trelleborg, för vidare transport till barnhem och fosterfamiljer. Otto hör till dem som skickas till barnhemmet i Tollarp. Han kammar sitt hår. Han visar upp sitt trevligaste leende och sitt mest anpassningsbara yttre när tilltänkta fosterfamiljer dyker upp för att göra sitt val bland barnen. Gång efter gång ler han, gång efter gång ser han de yngre, flickorna, de mer ljushylta och ljushåriga barnen väljas. Till sist är han ensam kvar med en kamrat. Men varje dag skriver hans föräldrar till honom från Wien. Tunna kuvert frankerade med porträtt av Hitler. Brev fyllda av oro, förmaningar, varmaste kärlek och tusen kyssar. Tiden går, Otto slussas runt till gårdar och familjer i Småland. Han lär sig svenska och han försöker hitta sin plats i den nya verkligheten. Och breven kommer från föräldrarna i Wien varje dag. De är lyckliga över att han är i säkerhet, stolta över hans framsteg. Men sorgen och längtan kryper också fram mellan raderna, och breven ändrar så småningom karaktär. Judarnas situation förvärrars, och mellan raderna kan man läsa hur deras frihet beskärs och hur hoppet om att kunna ta sig ut ur landet minskar. Varför skriver inte Otto längre varje dag? Föräldrarna oroar sig, och den livsviktiga tråden mellan dem tunnas ut. Ottos värld utvidgas, växer. Den kräver total närvaro, den måste utforskas och erövras. Föräldrarnas klaustrofobiska tillvaro blir allt snävare och ångestfylld när de sakta förstår situationens omfattning. Vart de obönhörligen är på väg. Ottos brev blir deras livlina, deras enda anledning att fortsätta hoppas och stå ut. För Otto är breven en påminnelse om att han är älskad men också att han inte får glömma att han hör hemma någon annan stans än där han nu försöker skapa sig en vuxen tillvaro. Breven blir en naggande påminnelse om det han borde och måste, det han inte får glömma. Breven fortsätter att komma, år efter år. Det sista är avstämplat Theresienstadt den 19 augusti 1944.

Under tiden har Otto flyttat ännu en gång. Den här gången till gården Elmtaryd, Agunnaryd i Småland. Här tjänar han som dräng hos en godsägarfamilj som generationen innan emigrerat från Tyskland. Familjen hyser starka antipatier mot judarna, men trots detta accepteras Otto – han är ju bara ett barn. Sonen i familjen Kamprad heter Ingvar, är sjutton år och aktiv medlem i den nationalsocialistiska Nysvenska Rörelsen. När han kommer hem till gården för att tillbringa sitt skollov träffar han Otto. Båda bär med sig en känsla av utanförskap, och de finner varandra genast. Det var som en förälskelse, säger Ingvar många år senare. De blir bästa vänner och tillbringar all ledig tillsammans. De utforskar ortens dansbanor, tävlar om flickorna, samlar på kyssar. Två parallella liv, så inflätade i varandra och ändå så oförenliga. Ingvar fortsätter att värva medlemmar till Nysvensk Rörelse hemma i Småland. Ottos familj blir del av den slutliga lösningen av Judefrågan hemma i Wien. Om Nationalsocialism talar vännerna inte.

Och sjuttio år senare får Elisabeth Åsbrink en Ikea-kartong med brev, sedan länge undanstoppade och hopknutna med snöre.

Boken är en resa i vår historia och en dörr som öppnas till en familj och dess levnadsöde. Språket är smidigt, tänjbart och levande. Vackert utan att vara insmickrande. Otto och hans familj blir mer levande för mig än mina egna släktingar. En bok som gav mig mycket, mycket att tänka på och lämnade mig berörd och inspirerad. Tack, Elisabeth!

1314669347

Otto Ullman med delar av sin familj i Wien före kriget.

Otto Ullman med delar av sin familj i Wien före kriget.

Tollarps station dit Otto anlände den 23 februari 1939.

Tollarps station dit Otto anlände den 23 februari 1939.

Barnen från Wien fotograferade i Hemhult

Barnen från Wien fotograferade i Hemhult

Jjudar tvingas skura gatorna i Wien

Judar tvingas skura gatorna i Wien

Barn i Ghettot Theresienhstadth dit Ottos föräldrar deporterades.

Barn i Ghettot Theresienhstadth dit Ottos föräldrar deporterades.

 

Otto Ullman 1948

Otto Ullman 1948

 

elisabeth åsbrink

Elisabeth Åsbrink

Född 1965 i Göteborg.

Författare och journalist.

Utkom 2009 med boken Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander, som nominerades till Augustpriset.

Gav 2010 ut boken Bläck – tatueringar hud minnen tillsammans med fotografen Björn Abelin.

Och i Wienerwald står träden kvar vann Augustpriset 2011 för bästa fackbok. 2013 mottog Elisabeth Åsbrink Svensk-Danska Kulturfondens kulturpris för boken. 2014 nominerades boken till THE KAPUSCINSKI AWARD

och-i-wienerwald-stc3a5r-trc3a4den-kvar1

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s